Revolutionärer med glimten i ögat 
 
Retrovågen sköljer över Sverige form av punkarna Knugen faller. Anna Philipsson, sång och tamburin, och Inge 
Johansson, på gitarr, musicerar en hel del om Skellefteåhat och länspolitik.  
 
De sjunger om Lorentz Andersson och Lennart Holmlund. Och vill tända eld på Skellefteå stadshotell. 
I veckan släppte Umeås gladaste punkrevolutionärer Knugen Faller sin debutsingel.
Retrovågorna sköljer över musiksverige. När vi låg på stranden och kippade efter andan i dyningarna av den senaste 
garagerockvågen så hotade åttiotalets synthpop att dränka oss. Kanske kan vi nu vänta oss en renässans för 
svenskspråkig punk.
Umeåbandet Knugen Faller är i så fall det första lyckade återupplivningsförsöket. För de som kan sin punkhistoria 
låter de som en blandning av Grisen skriker och X-Ray Spex. För oss andra, som står vid sidan av och väldigt gärna 
vill förstå, låter det tidigt 1980-tal, nya vågenpunk med några stänk powerpop och inspirerande samhällskritik.

Låtar som ”Ärad vare Lorentz” (som handlar om Västerbottens landshövding Lorentz Andersson) och ”Gubbe” får dig att 
vilja dansa och ockupera länsresidenset på en och samma gång. 
Bandet består av fyra Skellefteåbor i exil: Anna Philipsson, Inge Johansson, Robert Tenevall och Fredrik Lindkvist. 
Idén till bandet föddes ur Inge Johanssons besatthet av svenskspråkig punk från perioden 1978–1981. Bandnamnet, 
texterna, scenutstyrseln bestående av vita skjortor med sprayade slogans och singeln som bara släpps på vinyl är 
delar i en ogenerad strategi för att återskapa gammal svensk punk.
För att få musiken att låta som den ska bestämdes det att bandmedlemmarna inte fick spela det instrument de är bäst 
på.
– Det låter knaggligt, naivt och fyrkantigt. Men det ska det göra. Den musik vi vill spela låter så. Det handlar 
också om att vi är proggare och tycker att alla kan. Man ska inte ha så stor respekt för instrumenten, säger Inge.

Vad de andra i bandet inte visste var dock att Anna sjunger så bra som hon gör.
– Det är det som räddar det här bandet. Och att hon är en sån jäkla frontfigur på scenen. Till och med Dennis 
Lyxzén var svag i knäna efter att ha sett oss live, säger Inge. 
Texternas enkla form – rakt på sak, utan omskrivningar – må vara retro men innehållet är tack och lov uppdaterat. 
Anna sjunger lika passionerat om Lennart Holmlunds synpunkter på graffiti som om att Skellefteå stadshotell ska 
brinna. Inge skrev den texten efter att ha varit på en återföreningsträff med sin högstadieklass. Av texten att 
döma verkar det inte ha varit en särskilt rolig kväll. 

Många av låtarna handlar om Skellefteå. Det är ingen ljus bild de målar upp av hemstaden. 
– Den staden upphör aldrig att inspirera till revolution och uppror. Det går en rak linje från att ha varit mobbad 
i kyrkans barntimme till att få stryk utanför E. Skellefteå fostrar en mordisk ras som söker så jävliga jobb de 
bara kan. Det finns mycket inspiration att hämta i att ha vuxit upp i en småstad där man inte var omtyckt, säger 
Inge.
Vinylsingeln ”Skellefteå stadshotell EP” släpptes igår. Till sommaren ska de försöka få ut nästa singel.
– Jag tror att det är ep:s och vinylsinglar vi ska satsa på. Det är det äkta formatet. Alla gamla svenska punkband 
gjorde en eller två singlar och sedan la de av.



ANDREAS ROSANDER
090-17 00 00
andreas.rosander@folkbladet.nu